Biodling i små kupor

Sedan spridningen av varroakvalstret är det lätt att tro att bina inte skulle klara sig utan biodlarens hjälp. Det finns dock ett flertal rapporter om vilda bisamhällen som överlever utan mänskligt ingripande trots varroaangrepp. Arnot Forest i nordöstra USA är ett väl dokumenterat exempel där bin av europeiskt ursprung bor i ihåliga träd.1,2 Hur klarar sig de vilda bisamhällen i Arnot Forest mot varroakvalstret?

För att minska varroaangreppet rekommenderar forskaren Thomas Seeley att hålla sina bisamhällen i kupor på bara två lådor och minst 30 meter ifrån varandra (helst 100 meter).6

Den första tanken var att bina i Arnot Forest måste ha utvecklat rensningsbeteendet VSH (Varroa Sensitive Hygiene) för att hålla angreppsgraden under kontroll.1 Detta visade sig dock inte vara fallet. Inte heller består populationen av bisamhällen i Arnot Forest av svärmar från bigårdarna i området.2 Tredje gången gillt, undersöktes om den jämförelsevis liten volym av ihåligheten som bina väljer som bostad,3 i kombination med svärmning, förebygger den explosiva tillväxten av kvalsterpopulationen.4

I den ovannämnda undersökningen jämfördes en grupp bisamhällen i små bikupor av 42 liter volym, som fick svärma fritt, med en grupp bisamhällen från samma bigård där kupvolymen utökades upp till 168 liter och drottningceller revs bort. Efter två år hade de stora bisamhällena tre gånger mer kvalster per bi än de små samhällena, med det talande resultat att de flesta stora bisamhällena dog den följande vinter medan de flesta små samhällena fortsatte att leva.4

Små bikupor

Om bina får välja storleken på kupan själva skulle den i genomsnitt hamna på omkring 45 liter.3 Med fyra till fem lådor på sommaren håller biodlaren sina bin i tre till fyra gånger så stora kupor (en låda med 10 LN-ramar rymmer ungefär 33 liter). Den ovannämnda undersökningen visade att bisamhällen i små kupor har betydligt färre bin, med hälften så mycket yngel jämfört med stora kupor.4 Färre yngel ger färre möjligheter för varroakvalstret att föröka sig.

Den vanligtvis exponentiella förökningen av varroakvalster i ett bisamhälle av europeiskt ursprung beror på att en kvalsterhona under sin livstid producerar ett flertal fertila döttrar. För att hålla igång den exponentiella tillväxten krävs det tillräckligt många yngelceller att föröka sig i. Utvecklingen av kvalsterpopulationen är därför starkt beroende på antal yngel i bisamhället.5 Med färre yngel sänks förökningstakten av kvalstren, som då stannar kvar längre på bina innan de flyttar in till cellen för reproduktion.5

Mindre kupor leder inte bara till mindre bisamhällen men även till att yngelproduktionen begränsas tidigare framåt hösten.6 I stora kupor finns det gott om plats till både honung och yngel så yngelproduktionen behöver inte påverkas av ett växande honungsförråd. För att höja chanserna till spridning av gener kan även drönarproduktionen fortsättas in mot hösten. I mindre kupor måste bina däremot börja använda yngelceller till lagring av honung när hösten närmar sig så att yngelklotet krymper ytterligare. Här är drönarceller bland de första som fylls med honung då dessa placeras på utkanten av yngelklotet.3 Med färre drönaryngel sjunker antalet avkommor som kvalstret kan föda per cell.

Svärmning

Mindre bikupor gynnar även bisamhällets fascinerande sätt att föröka sig. Vid svärmning ger sig en del av arbetsbina tillsammans med den gamla drottningen iväg för att hitta en ny boplats. Kvalstren som sitter på de svärmande bin följer med till det nya boet så att antalet kvalster i bikupan sjunker. Drottningbytet som sker i samband med svärmningen påverkar kvalsterpopulationen ytterligare då yngelproduktionen minskar och även avstannar under denna tid.

En bisvärm på väg till ett nytt bo. (Foto: Waugsberg, CC BY-SA 3.0)

För att den gamla drottningen ska kunna flyga med svärmen bantas hon ned vilket medför en reducerad äggläggning.7 Efter svärmningen sker ett uppehåll i yngelproduktionen då den nya drottningen efter kläckning behöver tid för att bli könsmogen och sedan para sig innan hon kan börja med äggläggningen. Detta kan leda till att det på flera dagar inte finns täckta yngelceller som kvalstren kan reproducera och skydda sig i. Under den tiden blir kvalstren tvungna att sitta kvar på bina. Här minskar kvalsterpopulationen genom binas putsbeteende, när kvalstren dör av naturliga skäl och när bin, som kvalster sitter på, själva dör utanför kupan.

Svärmen har färre kvalster per bi än de kvarblivande bina då svärmen bara tar med kvalster som sitter på bin och inte dem som är i cellerna. Även i det nya boet förekommer en period utan täckta yngelceller vilket leder till att antalet kvalster minskas ytterligare. Efter att den nya boplatsen hittats och svärmen flyttat in kan arbetsbina bygga nya vaxkakor som drottningen sedan kan börja lägga sina ägg i. Först omkring nio dagar senare täcks de första yngelcellerna så att kvalstret återigen kan börja föröka sig under skyddet av cellocket.

Innan bina kan svärma måste de värma sina flygmuskler, vilket leder till att temperaturen i kupan kan överstiga den normala temperaturen i yngelklotet med flera grader upp till 39 °C.8 Medan svärmen sedan, utanför kupan, väntar på sitt beslut om ny bostad, hålls en temperatur på 30-40 grader på insidan av svärmklotet.9 För att ta sig till det nya boet måste alla bin i svärmen en gång till ha uppvärmda flygmuskler.9 Då kvalstret är känsligt för höga temperaturer10 är det möjligt att dessa uppvärmningar resulterar i ett högre nedfall och en sämre reproduktionsförmåga för kvalstret i yngelcellerna.

Hur biodlaren kan anpassa sina metoder

Användningen av små bikupor och samarbetet med bisamhällets naturliga sätt att föröka sig är inget nytt i sig och kallas för svärmbiodling. 1942 rapporterades att svärmbiodling förekom huvudsakligen på västkusten med halmkupor medan resten av Sverige hade övergått till en svärmförhindringsbiodling med syftet att maximera honungsskörden per bisamhälle.11

”Kupan bör hållas så mycket som en skäppa, ty är hon större, svärmar hon icke.” Carl von Linné i sin bok Skånska resa år 1749 (en skäppa motsvarar ungefär 20 liter)12

Svärmbiodling har ett dåligt rykte och förknippas med mindre skörd och mycket arbete för att fånga in sina svärmar. Dessutom ska den innebära stora risker att förlora svärmar. Idag finns det dock väl beprövad kunskap om hur man enkelt och per automatik kan fånga in svärmar med hjälp av svärmfångstkupor.13 Det rekommenderas att sådana kupor har en volym på omkring 40 liter, ett flusterhål nära bottnen, med drygt 3 centimeters diameter, och att de är tätt mot vind och regn helst byggd av äldre virke. De ska sättas upp ett par hundra meter bort väl synligt men skuggigt i några meters höjd med flustret söderut. Uppsättning av svärmfångstkupor ska anmälas till bitillsynsmannen. De får vara öppna under tiden 15 maj – 31 juli och ska märkas med ägarens kontaktuppgifter.

Som hobbybiodlare är man i princip ekonomisk oberoende av honungsförsäljningen och har möjligheten till andra motiveringar och mål med sin biodling än en maximerat honungsskörd. Många människor är intresserade av biodling för att göra en insats för detta fascinerande och ovärderliga djur, för pollineringen och/eller den biologiska mångfalden. Att döda blivande drottningar som åtgärd att förebygga svärmning, med målet att få mer honung, kan kännas konstigt för en nybörjare.

Genom att hålla sina bin i små kupor och tillåta svärmning kan biodlaren spara en hel del arbete som regelbundna vårundersökningar, dödandet av drottninglarver, avläggarbildning och utökning av kupvolymen. Med mindre jobb kan man få friskare bin och flera samhällen med nya lokalt anpassade drottningar, speciellt utvalda efter binas krav. Flera bisamhällen resulterar även i att honungsskörden ökar igen.

I tätbebodda områden bör man dock fundera på om det är rätt plats för svärmande bisamhällen. Men även här kan biodlaren dra ner på utökningen av kupvolymen och anpassa sina metoder för avläggarbildning för att mera efterlikna svärmningen. Ett uppehåll i yngelproduktionen sker i avläggaren med den gamla drottningen om inget yngel flyttas med. Likaså sker ett uppehåll i yngelproduktionen i det ursprungliga samhället om detta själv få dra upp en ny drottning.

Slutsats

Bin kan skydda sig mot parasiter genom resistens och tolerans.14 Resistens är förmågan att begränsa antalet parasiter och tolerans att begränsa påverkan av ett visst antal parasiter. Den eftertraktade VSH, till exempel, är en resistensmekanism där antalet kvalster minskas genom att angripet yngel rensas bort. Då binas preferens att bo i små kupor och driften att svärma leder till ett minskat antal kvalster, kan dessa mekanismer också klassas som resistens.15 Man kan därför konstatera att våra bin i grunden redan behärskar resistensmekanismer mot varroa.

Istället för att vänta på att kunna köpa resistenta bin någon gång i framtiden har varje biodlare möjligheten att främja sina egna bins resistens mot varroakvalstret. Genom att använda sig av den kunskap som forskning åstadkommit, kan biodlaren förbättra sina metoder för att på sikt återställa en biodling där ingen bekämpning behövs. Ett möjligt steg är att hålla sina bin i mindre kupor och låta de svärma eller iallafall anpassa avläggarbildningen för att mera efterlikna svärmningen.

Källor
  1. T.D. Seeley, Honey bees of the Arnot Forest: a population of feral colonies persisting with Varroa destructor in the northeastern United States, Apidologie 38, 19–29 (2007)
  2. T.D. Seeley, D.R. Tarpy, S.R. Grin, A. Carcione, D.A. Delaney, A survivor population of wild colonies of European honeybees in the northeastern United States: investigating its genetic structure, Apidologie 46, 654–666 (2015)
  3. T.D. Seeley, R.A. Morse, The nest of the honey bee (Apis mellifera L.), Insectes Sociaux 23(4), 495–512 (1976)
  4. J.C. Loftus, M.L. Smith, T.D. Seeley, How honey bee colonies survive in the wild: testing the importance of small nests and frequent swarming, PLoS ONE 11(3), e0150362 (2016)
  5. I. Fries, S. Camazine, J. Sneyd, Population dynamics of Varroa Jacobsoni: a model and a review, Bee World 75(1), 5-28, (1994)
  6. Mellifera e.V., Small hive beekeeping, Interview with Thomas D. Seeley on YouTube (2017)
  7. A.L. Pierce, L.A. Lewis, S.S. Schneider, The Use of the vibration signal and worker piping to influence queen behavior during swarming in honey bees, Apis mellifera, Ethology 113:267-275 (2007)
  8. J. Tautz, Die Erforschung der Bienenwelt, Neue Daten – neues Wissen, Audi Stiftung für Umwelt & Klett MINT Verlag (2015)
  9. T.D. Seeley, M. Kleinhenz, B. Bujok, J. Tautz, Thorough warm-up before take-off in honey bee swarms, Naturwissenschaften 90, 256–260 (2003)
  10. J.R. Harbo, Heating adult honeybees to remove Varroa jacobsoni, Journal of Apicutural Research 39(3-4), 181-183 (2000)
  11. S. Sjögren, Biodlingen i Sverige, i E.W. Teale, Den Gyllene Flocken, Bokförlaget Natur och Kultur (1942)
  12. E. Husberg, Biodlingens historia: honung, vax och mjöd i Sverige under medeltid och 1500-tal, Historiska institutionen, Göteborgs universitet (1994)
  13. T.D. Seeley, R.A. Morse, R. Nowogrodzki, Bait hives for honeybees, Information bulletin 187, Cornell Coorperative Extension (1989)
  14. L. Råberg, A.L. Graham, A.F. Read, Decomposing health: tolerance and resistance to parasites in animals, Philosophical Transactions of the Royal Society B 364, 37–49 (2009)
  15. C. Kurze, J. Routtu, R.F.A. Moritz, Parasite resistance and tolerance in honeybees at the individual and social level, Zoology 119, 290–297 (2016)
Dela

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *