En fråga om liv och död

Kunskapen har den fascinerande egenskapen att hela tiden utvecklas. Teorier och förklaringar som vi trodde på för några år sedan motbevisas och ersätts med nya. Genom tiderna leder denna utveckling till att vi förstår mer och mer av sammanhangen i vår värld. Inom biodlingen lever en särskild förklaring fortfarande kvar trots att man vet bättre åtminstone sedan artonhundratalet.1 Det är dags att ersätta denna med en ny.

När dör ett bisamhälle? (Foto: Åke H Nilsson)

Människans förståelse av bisamhället har genomgått många vändningar. Under medeltiden ansågs det till exempel att bisamhället styrs av en kung.2 Senare upptäckte man att kungen faktiskt är en hona som då kallades för drottningen. I dag vet man att drottningen egentligen är ett av de hårdast arbetande bina i samhället. Dessutom styrs samhället inte av drottningen, utan av vartenda bis reaktion på sin omgivning.3 En mindre vilseledande beteckning på drottningen skulle i dag därför vara fertilt arbetsbi.

Denna artikel handlar om ett annat missförstånd som envisas med att leva kvar även i dag. Detta missförstånd härstammar förmodligen från att svärmningen av ett bisamhälle visar många likheter med födseln av ett barn. Svärmen anses som avkomman som bildar ett nytt samhälle medan det kvarblivande samhället kallas för modersamhälle. Traditionellt definieras ett bisamhälle därför av sin boplats där bisamhället anses vara vid liv så länge det finns tillräckligt många levande bin i samhällets bo.

Då den gamla drottningen kan ersättas med en ny och de gamla vaxkakorna i bikupan, och även själva kupan, kan bytas ut åldras inte bisamhället. Inom biodlingen kan ett bisamhälle därför i teorin leva i all oändlighet. I biodlarens sökande efter att förstå detta fascinerande djur leder denna traditionella syn på bisamhället dock till motsägelsefulla sammanhang som även påverkar biodlingen.

Definitionsproblem

Ett exempel på problemen med definitionen ovan handlar om bisamhällets förmåga att anpassa sig till lokala förhållanden. Detta är relevant då bisamhällen som är lokalanpassade, genom att ha bott i ett område i många år, uppvisar en ökad livslängd jämfört med icke-lokalanpassade samhällen.4 Men trots att ett bisamhälle har funnits i samma område i flera år har den ingen lokalanpassning om biodlaren ersätter drottningen med en som härstammar från och parades i ett annat landskap.

Är en svärm ett moder- eller dottersamhälle? (Foto: Åke H Nilsson)

Ytterligare ett exempel på definitionsproblemet är att drottningen i modersamhället till en svärm är dotter till den avsvärmade drottningen. Då svärmen är genetiskt identisk med det ursprungliga samhället borde denna anses för modersamhället. Med dotterdrottningen byter det ursprungliga samhället sin genetiska uppsättning och representerar därför egentligen avkomman.

Upptäckten av generna på artonhundratalet ledde till ett av koncepten som biologin i dag grundar sig i. Utan att ta hänsyn till genetik kan biologiska förklaringar bli fel. Exemplen ovan visar att den traditionella definitionen av bisamhället inte fungerar för att förklara dess biologi. Denna definition betyder inte mer än en av honungsbin bebodd boplats och det är inte boplatser som biodlaren odlar. Precis som man kallade kungen för drottning efter insikten att han är en hona borde svärmen ha ansetts för modersamhället efter upptäckten att den gamla drottningen flyger med svärmen.

Genetiskt korrekt definition

Inom vetenskapen behandlas bisamhället som ett enda djur, den så kallade superorganismen.5 Varje djur har ett specifikt genetiskt fingeravtryck med vilket det är möjligt att skilja djuret från andra och även från dess föräldrar och barn. Genetiskt korrekt är att definiera ett bisamhälle genom dess unika uppsättning av gener.5 Denna uppsättning består av generna från drottningen och drönarna som drottningen parade sig med.

Genuppsättningen av drottningen och drönarna som hon parade sig med definierar det genetiska fingeravtrycket av ett bisamhälle. (Foto: Åke H Nilsson)

Precis som begreppet bidrottning är begreppet bisamhälle olyckligt valt då det finns både drottningar och samhällen hos människan. Detta kan leda till missförstånd då egenskaper som associeras med människans drottningar och samhällen kan förknippas med bidrottningen och bisamhället. Då bisamhälle, eller förkortat samhälle, i dag används som begrepp för djuret som biodlaren sköter i sin bigård håller jag mig i fortsättningen till denna terminologi men med detaljen att varje bisamhälle har en specifik genetisk uppsättning.

Vad innebär denna definition?

Då det genetiska fingeravtrycket av ett bisamhälle härstammar från drottningen och drönarna hon parade sig med är bisamhället direkt kopplat till drottningen. Detta innebär att bisamhället slutar att existera kort efter det att drottningen försvinner eller tappar förmågan att lägga befruktade ägg. Förenklat sagt dör bisamhället om drottningen dör.5 För både biodlaren och bina är det därför omöjligt att rädda ett bisamhälle som har förlorat sin drottning. Däremot kan biodlaren och bina skapa ett nytt bisamhälle av den gamla genom att tillsätta eller dra upp en ny drottning.

Inom konventionell biodling rekommenderas det att regelbundet tillsätta nya drottningar.6 Att byta ut en drottning medför döden för samhället för att dess genetiska uppsättning slutar att existera. Samtidigt skapas det ett nytt samhälle i samma bikupa med en ny genetisk uppsättning. Om den nya drottningen inte är relaterad till den gamla drottningen förloras anpassningen till de lokala förhållanden som det avlivade samhället hann samla på sig. Det enda som biodlaren därför kan rädda genom att tillsätta en ny drottning i ett viselöst bisamhälle är antalet bisamhällen i sin bigård.

Om ett viselöst bisamhälle har kvar befruktade ägg i cellerna kan arbetsbina själva dra upp en ny drottning och på sätt skapa ett nytt samhälle som då föreställer ett dottersamhälle. Här förs en del av modersamhällets gener vidare till nästa generation så att den samlade lokalanpassningen inte går förlorad. En likvärdig situation uppstår när ett bisamhälle byter ut en befintlig drottning inom det så kallade stilla bytet. Här dör också det ursprungliga samhället och ett dottersamhälle skapas på samma boplats. Ett stilla byte kan därför betraktas som födseln av ett dottersamhälle med en hundraprocentig dödlighet av modersamhället.

Svärmen som den gamla drottningen flyger med är modersamhället. (Foto: Åke H Nilsson)

Födseln av dottersamhällen vid svärmning medför en lägre dödlighet av modersamhället än vid stilla bytet. Här lämnar den gamla drottningen tillsammans med ett stort antal bin boplatsen. Den första svärmen representerar alltså modersamhället som bosätter sig någon annanstans. Den första nya drottningen som kryper ur sin cell i den gamla boplatsen har två möjligheter. Antingen försöker den att döda de andra ungdrottningarna och bildar sitt samhälle direkt på plats eller så flyger den iväg som en eftersvärm för att bilda sitt samhälle någon annanstans. Eftersvärmar och det nya samhället i den ursprungliga boplatsen är därmed dottersamhällen.

Avkomman som tar över den gamla boplatsen har mycket bra överlevnadschanser då den ärver ett färdigt bo med foder och yngel. Eftersom det svärmade modersamhället måste etablera ett nytt bo har det sämre förutsättningar. Avkomman i form av en eftersvärm har de sämsta överlevnadschanserna av de tre då svärmen består av färre bin och drottningen först måste para sig innan hon kan börja med äggläggningen.

När ett samhälle i en bigård svärmar kan biodlaren bli ledsen över att hans samhälle förlorat så många bin. Men det biodlaren ser i kupan är egentligen början på ett nytt samhälle, nämligen avkomman till det gamla samhället. När vi ser ungar från andra djur brukar reaktionen vara en helt annan. Däggdjurens ungar anses vara bland de sötaste som finns. Borde inte biodlaren bli alldeles förtjust i det gulliga lilla dottersamhället som helt plötsligt finns i bigården?

Bisamhällets livslängd

Då bisamhällets livscykel är direkt kopplad till drottningen blir den högsta möjliga åldern för bisamhället densamma som drottningen kan uppnå. En drottning kan leva över fem år7 men byts ut långt innan hon uppnår sin maximala ålder. Bisamhällets genomsnittliga livslängd kan beräknas från sannolikheten att överleva de olika stegen i dess livscykel.8 Överlevnadschanserna av bisamhällen under naturliga förhållanden i nordiskt klimat finns beskrivna för populationen i Arnot Forest i nordöstra USA.9 Bina där bor i ihåliga träd tillsammans med varroan.

I naturen börjar livscykeln av ett bisamhälle i samband med att boplatsen överlämnas av modersamhället. Överlevnadschanserna till nästa vår är med 80 % väldigt höga då det unga samhället är försett med ett färdigt bo fullt utrustat med honung, pollen och även yngel.9 Med undantag av den första sommaren svärmar majoriteten av bisamhällena under naturliga förhållanden årligen.9 För det kommande året är det alltså redan dags att själv skaffa avkommor genom att lämna boplatsen. Då bisamhället nu måste etablera ett nytt bo och innan vintern hinna bygga upp ett tillräckligt stort honungsförråd och antal vinterbin sjunker dess överlevnadschanser drastiskt till strax över 20 %.9 Med den årliga svärmningen blir sannolikheten att överleva inte bättre med stigande ålder. Istället sjunker överlevnadschansen ytterligare på grund av den ökande sannolikheten att drottningen ersätts med en av hennes döttrar.

Med dessa överlevnadschanser är den förväntade livslängden av bisamhällen under naturliga förhållanden omkring två år. Om bisamhället börjar sitt liv som en eftersvärm minskar den förväntade livslängden till ungefär ett år.

Eftersvärmar representerar dottersamhällen. (Foto: Åke H Nilsson)

I en svensk bigård följer bisamhällets liv en betydlig annorlunda cykel.10 Svärmning motverkas effektivt så att födseln av ett nytt bisamhälle sker vid avläggarbildning och byte av drottningen. Regelbundna drottningbyten leder i praktiken till bisamhällets undergång inom två till tre år.10 Utan bekämpning kan varroa och medföljande virus ta död på ett bisamhälle inom ett till tre år.10 I praktiken ligger vinterdödligheten på grund av problem med drottningen på 6 % och övriga orsaker, inklusive varroa, leder till ytterligare 10 %.11

De regelbundna drottningbytena leder till att ett bisamhälle i en bigård blir högst tre år gammal. Den förväntade livslängden hamnar här också på omkring två år.

Vinterförluster

Under naturliga förhållanden har en stabil population av bisamhällen nästan 50 % vinterförluster.9 Populationen hålls konstant över åren genom att nästan varje samhälle svärmar på våren. Förenklat sagt fördubblas alltså antalet samhällen på sommarhalvåret och halveras igen över vintern.

Under naturliga förhållanden dör bisamhällen huvudsakligen på vintern. (Foto: Åke H Nilsson)

I en svensk bigård ligger vinterförlusterna bara omkring 16 %.11 Antalet samhällen i bigården kan hållas stabilt genom att göra någon avläggare lite då och då för att ersätta de som dog under vintern. Men med en förväntat livslängd på ungefär två år täcker de 16 % årliga vinterförlusterna bara en liten del av alla samhällen som dör varje år. De flesta bisamhällen i en bigård dör alltså på sommaren i samband med drottningbytet.

Födsel och död av bisamhällen genom drottningbyten på sommaren skiljer sig betydligt från födsel genom svärmning, i kombination med död på vintern. När ett bisamhälle avlider på vintern dör även varroakvalstren i detta samhälle. Om möss, vaxmotten och andra djur rensar boet, innan ett nytt bisamhälle hinner flytta in, försvinner även andra sjukdomar ur boet. Vid ett drottningbyte tar det nya samhället däremot över alla kvalster och virus som det avlivade samhället bar med sig.

Födseln genom svärmning medför ett naturligt urval då bara starka samhällen kan svärma. Den selektionen leder till att bistammen bättre anpassar sig till de lokala förhållandena, med ökad motståndskraft mot sjukdomar och parasiter.12 Döden på vintern och svärmningen leder även till ett naturligt urval av sjukdomar och parasiter som evolutionärt blir allt mindre skadliga.12 När biodlaren byter ut drottningar i bigården beror utvecklingen av bistammen huvudsakligen på drottningodlarens avelsstrategi och kompetens, samt på arvsmaterialet av dess bin.

Slutsats

En god förståelse av bisamhällets biologi formar grunden till en lyckad biodling. Den traditionella definitionen av ett bisamhälle, som fortfarande används i dag, är inte genetiskt korrekt och leder till missförstånd, som till exempel att ett bisamhälle kan leva i all oändlighet. Genom att definiera ett bisamhälle med sin genetiska uppsättning får man en biologisk meningsfull bild av dess livscykel som underlag till sin biodling.

Under naturliga förhållanden, i nordiskt klimat, skaffar ett bisamhälle en avkomma i stort sett varje år och lämnar över boplatsen till denna genom svärmning. Från och med året efter födseln byter samhället alltså sin boplats årligen. Ett bisamhälle lever ungefär två år och dör huvudsakligen på vintern. Den med vax och propolis förberedda boplatsen lämnas då för nästa svärm på våren. Om en svärm bosätter sig på gamla vaxkakor eller bygger nya beror på hur duktiga andra djur är på att rensa en överlämnad boplats och hur snabbt boplatsen tas i bruk igen.

Inom biodlingen har bisamhällets naturliga livscykel vänds upp och ner. Istället för vid svärmning skapas nya bisamhällen i bigården primärt genom drottningbyten. De tvingas dessutom att bo kvar i en och samma kupa under hela sin livstid istället för det årliga bytet av boplatsen. Och istället för att dö på vintern så dör bisamhällen i bigården huvudsakligen på sommaren. Viktiga mekanismer för bisamhällets hälsa sätts därmed ur funktion, vilket biodlaren i dag tvingas kompensera för.

Att bisamhällen bara lever omkring två år leder till stor förmåga för genetisk anpassning. Detta ger biodlaren både möjligheten och ansvaret att använda sig av en avelsstrategi. En sådan behöver inte enbart bygga på drottningodling, utan kan göras på samhällsnivå där drottningodlingen överlämnas till bina. Om ett bisamhälle skulle kunna leva i all oändlighet skulle det vara meningsfullt att göra allt för att hålla enskilda samhällen vid liv. Med en livslängd om bara två år är en långsiktigt hållbar strategi däremot att fokusera sitt arbete på överlevnaden av hela sin population av bisamhällen. Då parningen av drottningen med drönare sker inom ett väldigt stort område är det viktigt att biodlarna i grannskapet samarbetar med utvecklingen av den lokala bistammen.

Bisamhällenas korta livslängd ger oss insikten att döden är naturlig och årligen förekommande i bigården. Genom att inkludera bisamhällens död i avelsstrategin kan biodlaren återskapa ett selektionstryck för både friskare bin och mindre skadliga sjukdomar och parasiter. Medan man tidigare behandlade bisamhällen som fått amerikansk yngelröta, så förintar man till exempel i dag de smittade samhällen. När det gäller varroakvalster har lagstiftningen dock ännu inte åstadkommit en långsiktig och evolutionärt hållbar strategi.

Källor
  1. L.L. Langstroth, The hive and the honey bee, Hopkins, Bridgman & Company (1853)
  2. O. Magnus, Historia om de nordiska folken (1555)
  3. R.E. Page Jr., The spirit of the hive, Harvard University Press (2013)
  4. R. Büchler m.fl., The influence of genetic origin and its interaction with environmental effects on the survival of Apis mellifera L. colonies in Europe, Journal of Apicultural Research 53(2), 205-214 (2014)
  5. R.F.A. Moritz, E.E. Southwick, Bees as superorganisms, Springer Verlag (1992)
  6. I. Fries, P. Kristiansen, Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället, Förenade Bigårdar Förlag (2009)
  7. L.S. Haddad, L. Kelbert, A.J. Hulbert, Extended longevity of queen honey bees compared to workers is associated with peroxidation-resistant membranes, Experimental Gerontology 42, 601–609 (2007)
  8. T.D. Seeley, Life history strategy of the honey bee, Apis mellifera, Oecologia 32, 109–118 (1978)
  9. T.D. Seeley, Life-history traits of wild honey bee colonies living in forests around Ithaca, NY, USA, Apidologie (2017)
  10. L.F. Kristiansen, Mina första år som biodlare, Sveriges Biodlares Riksförbund (2016)
  11. R. Brodschneider m.fl., Preliminary analysis of loss rates of honey bee colonies during winter 2015/16 from the COLOSS survey, Journal of Apicultural Research 55(5), 375–378, (2016)
  12. I. Fries, S. Camazine, Implications of horizontal and vertical pathogen transmission for honey bee epidemiology, Apidologie 32(3), 199–214 (2001)
Dela

7 reaktioner till “En fråga om liv och död”

  1. Väldigt intressant med hur länge en svärm lever.

    Lite tankar:
    -Med ett samhälle tycker jag man bör räkna bostad och svärm. Dvs bostad och innevånarna.
    -Det som i artikeln kallas samhälle brukar kallas svärm. En svärm kommer till en kupa.
    -Typ alla med bin vet att vid en svärmning drar den gamla drottningen och en ny föds upp. Ungefär som det beskrivs i Gotlandssagan.
    -Typ alla som har bin vet att när drottningen byts blir det annorlunda bin. Ungefär som befolkningen i Königsberg eller Malmö bytts ut. Samhällena finns kvar i delvis ny skepnad.
    -Är det några som arbetar hårt är det dugande regenter, eller dagens företagsledare. Skrämmande dygnschemor för en annan. Riktiga arbetsbin så drottning är på så vis en bra term.

    Det känns lite som modern ”forskning” på politiserade svenska universitet där man avslöjar sin egna okunskap och fördomar när man klankar ner på företrädarna. Vilket jag tyvärr ser är väldigt vanligt.

    Ingenting görs för sina bristers skull.

    1. Hej Gustaf! (Varför skriver du inkognito?)

      Tack att du påpekar problemet med terminologin som är värd en diskussion. Artikelns argument kan formuleras på många olika sätt – det är synd att detta sätt inte passar dig. Vad som är ännu mera synd är att du tydligen inte söker en diskussion men istället förolämpar både svenska universitet och mig.

      Jag försöker alltid att hålla mina artiklar neutrala utan att klanka ner på någon och trodde att jag lyckades med detta i denna artikeln med.

      Jag skriver dessa artiklar som underlag för diskussion med förhoppningen att denna leder till utveckling av biodlingen. Så bortsett från sättet du skriver vill jag försöka att diskutera ditt motargument.

      Problemet är att bisamhället som bostad och svärm idag anses som en individ eller superorganism (se I. Fries, P. Kristiansen, Sjukdomar, parasiter och skadegörare i bisamhället, Förenade Bigårdar Förlag, sida 13-14, 2009). Detta blir väldigt konstigt vid reproduktion då avkomman (svärmen) är genetiskt identiskt med föräldrarn (det svärmande bisamhället). Att ett bisamhälle som individ eller superorganism borde vara definierat av sin genetiska uppsättning är inget jag tänkte ut mig men vad som skrivs av etablerade och erfarna professorer inom området (se till exempel R.F.A. Moritz, E.E. Southwick, Bees as superorganisms, Springer Verlag, sida 62-67, 1992). Därav mitt förslag att ändra vad som menas med bisamhälle. Kanske skulle det fungerar att anse svärmen som individ istället men bara om man bortse från att se på bisamhället som individ.

    2. Därför att det råkade vara default. Varför respekterar du inte det?

      Om man i inledningen av inlägget skriver ”Inom biodlingen lever en särskild förklaring fortfarande kvar trots att man vet bättre åtminstone sedan artonhundratalet.1” är man inte speciellt ödmjuk och trampar på i princip alla biodlare. (Därav min jämförelse med den tragiska utvecklingen på svenska universtet och även mitt Thorildcitat, ur minnet, för att jämförelsen inte skulle bli för hård. Vad gäller universiteten är det de som är tragiska i sitt accepterande av politikernas direktiv för att få bidrad för sina studier. Och i jakten på att ställa sig med rådande urvalskriterier in har jag läst otaliga arbeten där de, ofta i okunskap eller egna projiseringar, klankar på företrädarna, förmodligen ovetande om att de är speglar av vad de säger sig inte vara. Så gör inte som de.)

      Dessutom så skriver jag på mobilen i en liten ruta och då blir det styltigt.

      Men det viktiga är att det du hävdade inte alls återspeglats i mina samtal med biodlare ( dem jag kallar typ alla, ovan). Så jag tycker inte det finns ett behov av en ny terminologi. Superorganism är för övrigt inte etablerat i min värld. (En till utvikning, är en stad en superorganism? Ett bibliotek, kanske en stiftelse med bra stadgar, som lever över flera generationer)

      Så kontentan är nog att i ny forskning, eller vad det är, har man övergivit gamla sanningar och benämningar och jag gissar att det är detta du opponerar dig mot. (Och jag med i så fall)
      Mvh

  2. Vet du om det finns något juridiskt hinder för att ställa upp lite kupor enligt din drömbostadsmodell i sitt eget skogsimpediment?

    Med hänvisning till att det är till vilda bin?
    Hur många samhällen per hektar tro?

    Tänker att en stående låda, med tak, av överblivet tvåtumåtta och tre lager i väggarna skulle kunna bli bra. Vilken höjd?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *